Från Alfreds morfar, till hemlöshet i Skrubba

Igår var jag med på ABC-nytt i Svt om de hemlösa i Skrubba. De filmade ca tio minuter och visade en dryg minut av det inspelade materialet. Jag visste redan när jag åkte in till stan, att det skulle bli så. Jag hade försökt att förbereda mig genom att fundera över vad jag skulle säga och försöka att också hitta de formuleringar som gör att kärnan i det jag ville säga skulle komma fram. Själv är jag ganska nöjd med slutprodukten, även om det alltid kunde ha blivit bättre.
Och det hängde på mig, inte på journalisten Atay Dil som var jätteschysst och agerade som den yrkesman han är.

Det är andra eller tredje gången som jag blir intervjuad i tv. Jag var inte direkt nervös, men kände av ett visst mått av anspänning.

Idag kom jag på inte vad, utan hur jag borde ha berättat mitt budskap.
- Jag kom osökt att tänka på Emil i Lönneberga, om drängen Alfreds morfar som bodde i fattigstugan, om Kommandoran som var elak, som åt upp all julmat som Emils mamma hade gjort iordning och som till och med snusade upp dosan som var till Alfreds morfar.
Emil i Lönneberga är i någon mening en skildring av livet i ett samhälle i jordbrukssamhällets Småland.

- Idag 2005 så bor de sköra, fattiga och hemlösa, till skillnad mot Alfreds morfar, inte längre i ett riktigt hus (som också var usla och eländiga). Nej, det är än värre, de bor i en formidabel kåkstad, med tält och uttjänta husvagnar på ett stycke förgiftad mark.

- Och Kommandoran, finns hon kvar? Inte vad jag vet. Kanske har hon ersatts av ett vänsterpartistiskt socialborgarråd.

Men som en god vän brukar säga:
- Efterklokhet är en närmast exakt vetenskap.