Snällt och osnällt om bloggar

Filmer som handlar om intriger kring filminspelningar är per definition trista, tråkiga och fantasilösa. Med den logiken är det egentligen ganska korkat att skriva om andra bloggar på sin egen blogg. Men jag har å andra sidan inte ännu framhållit mig själv som den skarpaste kniven i lådan, så va f-n:

Efter att ha bloggat i ett drygt halvår så blir det uppenbart att det finns en ”rökruta” även i bloggsfären. Det hippa gänget. Några av dem är rent ut sagt obegripliga, andra intetsägande och några är fantastiskt bra. Feg som jag är så skriver jag bara om de jag begriper.

Den som rankas som skarpast är Annica Tiger, jag har då och då kikat in hos henne, men har varken berörts eller upprörts. En helt okey blogg, men inte så mycket mer. Däremot är Coola Morsan och Frihetens Vingar två favoriter av de bloggar som inte har partibeteckning

I partisfären finns Ursula Berge som inte har skrivit sedan Almedalsveckan och tur är väl det. För i andra sammanhang så är min bild att hon mest gnäller och sällan säger något positivt om något.

Magnus Ljungkvist är däremot riktigt, riktigt bra, han förestår den enligt mitt synsätt bästa bloggen alla kategorier. Med en stor portion humor och rasande bra iakttagelser så har Magnus förmågan att sammanlänka dessa egenskaper i en och samma text. Elak, allvarlig och rolig är de kännetecken som slår mig.

Maryam Yazdanfar, Jonas Morian och Nathalie Landin tillhör också de som med ett personligt tilltal och intressanta inlägg förmår att fånga läsaren.

Margot Wallström borde inte bara skriva på engelska, utan också på svenska. Jag förstår uppdraget av att vara hela Europas kommissionär, men som den svenska opinionen ser ut så har Margot en viktig folkbildnande uppgift. EU är den enda politiska arena som kan utgöra motvikt till kapitalet. Men det kräver att alla krafter som inte tror att ökad marknadsanpassning är metoden för morgondagens samhälle, faktiskt är positiva och försöker utveckla arbetsmarknadspolitiken och välfärdsfrågorna.

På den borgerliga kanten så finns min absoluta favorit på SvD, det är P J Anders Linder som skriver intressant om politik, både om moderat politik och om andra partiers politik, även om jag ytterst sällan delar hans åsikter. Men det är en annan pilsner. Något för Helle Klein att försöka utmana. Den sosseskribent som dock förmår att mäta sig med P J, är Eric Sundström, vilket i sig blivit ett lyft för AiP, där han är webredaktör. Dock så glömmer han ett B i the good “B-gang” som beskrivs i följande krönika. Slarvigt Eric!

Patric Rylander är en Kristdemokratisk partigängare med förflutet i dess ungdomsförbund. Han har en sida som är tilltalande. Det finns inget mått av taktik i det han skriver, utan det är rakt igenom dyngkonservativt och den kristna högerns idéer lyser igenom så långt det är möjligt i svensk tappning.

Avslutningsvis så kan jag inte låta bli att förundras över att det socialdemokratiska nätverket Feministas i våras startade en gammaldags hemsida och inte en blogg.