Mona Sahlin alltmer självklar (s) ledare

Frågan om val av partiordförande börjar komma in i någon form av avgörande fas. Jag kan har under processen framfört ståndpunkten att namnfrågan ska komma i fas två. Först behöver ledarskapsfrågorna och organisationen diskuteras.
Vi behöver definiera uppdraget som söker sin organisation och dess ledare. Inte hitta en ledare som ärver en organisation som ska finna sitt uppdrag.

Delat eller breddat ledarskap tror jag är viktigt för framtiden. Möjligen har inkubationstiden varit för kort för en sådan förändring. Intressant i sammanhanget är att Göran Persson själv har reflekterat öppet och positivt kring detta. Det är talande att Göran trots en valförlust, trots att det är han som ska lämna, ändå förmår att pröva det som precis har varit - på ett öppet sätt.
Det som däremot är så trist med ett partiordförandeval, är de som ska hugga huvudet av alla kandidater. Mer eller mindre öppet.

Jag känner de flesta som nämns i medias spekulationer, på skalan kompis till ganska bekant. Jag var SSU ombudsman samtidigt som Ulrika Messing (hon var i Gävleborg) och Thomas Östros (på förbundet). Carin Jämtin var vice ordförande i Stockholms stad (granndistriktet) och jag själv var på den tiden 1:e ombudsman i SSU Stockholms län. Sedan har vi mötts i olika partisammanhang. Margot Wallström och Thomas Bodström har jag ingen direkt relation till.

När jag kom in i SSU Stockholms läns distriktsstyrelse 1982 så hette ordföranden Mona Andersson. Sedan gifte hon sig med Sahlin och heter nu Mona Sahlin. Hon var mästerlig då och den som vi nybakade DS-ledamöter såg upp till. Idag är hon förmodligen ännu bättre . En annan skicklig person i VU var för övrigt skolpolitiska ledaren Pär Nuder, också han så småningom SSU ordförande och den som anställde mig som 1:e ombudsman.

Alla de som nämns i spekulationerna tycker jag är bra och schyssta personer. I media och bland mindre initierade partivänner får man ibland intrycket av att de tävlar om att bli partiordförande. Så är det nog inte riktigt. De inser alla att de utgör de som är möjliga att välja. I den mån de tävlar, så är det nog om att slippa det enorma ansvar och den press som läggs på den som blir vald till partiordförande.

SSUarna har tagit ställning för Mona Sahlin. Både den förra ordföranden Maryam Yazdanfar och den nuvarande Daniel Mathisen bloggar för Mona. De gör detta som alltid, på ett schysst sätt.
Den som däremot inte nått samma mognad i sitt sätt att argumentera är den f.d. partiombudsmannen Enn Kokk, han avfärdar olika kandidater antingen för att de är postiva till politiskt arbete på europanivå eller genom rena personangrepp, inte bara på sin blogg, utan även i gårdagens nummer av Metro.

Så nu har jag bestämt mig. Om de unga och schyssta i SSU vill ha Mona, medan den gamla sura f.d. partiombudsmannen inte vill ha Mona. Då är jag i SSUarnas lag, för jag håller på framtiden!